Igår har det gått 4 månader sen vi tog farväl av älskade Melvin.
4 månader av sorg, förtvivlan, ilska och enorm saknad.
Har ju insett att man går igenom olika faser i sorgen. Den senaste tiden har jag varit i förnekelse. Vägrat förstå att han är borta. När sorgen kommer har jag valt att trycka bort den. Men inser ju att det inte är hälsosamt.
Har svårt för att gråta, till å med i min ensamhet vägrar jag gråta.
Men det är ju inte hållbart. Känslorna måste få komma ut. Känner mig som en tickande bomb.
Saknar han så ofantligt mycket.
Vet inte vad man ska ta sig till 💔
Världskriget inom mig eskalerar.
Vill bara gå ut i skogen och vråla allt jag kan.
Fortfarande inte ett ord av Ivo eller åklagaren. Väntan gör en galen. Man är så maktlös, kan inte göra nått.
När jag läste om femåringen som dog nyss, som bodde på ett hvb hem så blev jag helt förtvivlad. Kan inte förstå hur barn och ungdomar fortsätter att måsta gå döden till mötes i alltför unga år pga hvb hem och dess personal och ledning.
Hur många liv ska få gå till spillo innan regeringen ska vakna upp och göra någon förändring?
Hur många familjer ska få leva med enorm sorg och saknad för resten av livet?
Det är fruktansvärt, man finner inga ord 😪
🤍🕊🕯
Jag saknar oss ❤❤❤