Att sätta sig i bilen och ska fara hemåt och veta att Melvin ligger där i Sollefteå, död på en brits... Fortfarande i chock är jag. Svårt att greppa att man förlorat sitt barn.
När vi väl kommer hem så far vi upp till torget för att kolla på Melvins minnesplats som någon hade fixat. Vi tände ljus och pratade med folk som var där. Fortfarande en märklig känsla. Men så mycket kärlek att dessa ungdomar fixade en plats för andra att hedra Melvin genom att tända ljus och skicka upp ufoballonger.
🤍🤍🕯🙏❤
Väl hemma så kommer mina två söner ner. Vi kramas, gråter och pratar. För dom har ju en sorg dom med, att förlora sin storebror är inte lätt.
Jag sa på lasarettet att om jag inte haft Sam och Anton så skulle jag mest troligt dö jag med.
Men man måste kämpa för barnen jag har kvar.
Den natten somnade jag av ren utmattning. Knappt nån sömn, vätska eller mat på flera dagar.
Har inte så mycket minnen av veckorna efter Melvin gått bort. Allt är som en suddig bubbla.
När en journalist en dag ringer och berättar lite va korpberget skrivit i sin redogörelse till ivo så brann jag av. Inser att dom har låtit Melvin bara halvsitta där på en soffa I nästan ett dygn och ingen har hjälpt honom trots att dom inte fick liv i han.
Så in med anmälan till IVO, extremt många samtal med journalister och intervjuer.
Körde på till 110% Var som en galen lejoninna. Efter nån veckas tid hade gått och jag inte kunde göra mer så kom utmattningen. Och jag påbörjade om sorgearbetningen igen.
Så mycket ilska, frustrationen man känt. Den åt upp mig. Gick omkring som en tickande bomb.
Man tar som på sig en fasad när man ska träffa folk, på med sminket och ett falsk leende.
Utåt syns inte min sorg men inom mig är det svart.
Nu har det gått 8 månader sen jag såg min son ligga i en respirator. Det var inte Melvin, det var ett tomt skal.
Sorgen är densamma vareviga dag. Sover nån enstaka timme per natt. Gråter efter Melvin. Vissa dagar knockar sorgen mig totalt, kan inte gå och handla, vill inte att folk ska titta på mig. Ingen energi och det är svårt att göra allt som ska göras här hemma.
Men måste kämpa på. För Melvin, för Sam och för Anton ❤❤❤
