**Detta är min blogg och dagbok. Skriver om hur det känns för mig. Och lägger ut bilder som jag vill lägga ut. Om det stör någon så läs inte denna blogg**
Sorg är en känsla som är svår att sätta ord på. Alla bär vi på sorg av olika anledningar, sorgen ser olika ut hos oss alla. En del är duktiga på att skriva och berätta medans vissa väljer att vara tyst.
Jag är ju uppenbarligen en människa som måste få skriva om min sorg.
Startade denna blogg just på grund av det. Blir som min dagbok. När jag mår som allra sämst så måste jag skriva för att det ska kännas bättre i hjärtat.
Har inte skrivit här så ofta på sistone. Och det beror på att jag inte varit stark nog.
Men nu kommer det ett längre inlägg.
Att vara mamma till ett barn som hamnat i drogvärlden och i fel kretsar är fruktansvärt. Du står maktlös, du är rädd och orolig dygnet runt. Allt i mitt huvud kretsade runt Melvin. Valde att vara nykter längre perioder. Vill inte vara onykter den dagen telefonsamtalet skulle komma om att Melvin tagit en överdos eller nått sånt.
Sömnen var obefintligt väldigt ofta. Jag hade ångest och mådde dåligt över min son. Va så rädd att förlora honom.
Mitt liv stod på paus väldigt länge.
Efter Melvins första överdos bestämde jag redan då vilken låt som skulle spelas på hans begravning. Detta var i oktober 2019.
Så när jag skulle bestämma låtar till Melvins begravning så var den låten första jag valde.
Att sedan få detta samtalet från sociala den 22 frebruari att Melvin ligger låg I en ambulans och att det såg illa ut så förstod jag att nu är min son bortom all räddning.
Ringer anhöriga och vänner. Malin och Martina kommer. Dom hjälper mig med barnen. Dom skulle ju på slalomträning den kvällen. Barnen får sova hos Malin. Mamma och pappa kommer, även min vän Karin som är doroteas begravningsentreprenör. (Hon känner både mig och Melvin sen innan.
Malin tar barnen och dom får sova hos henne till deras pappa kunde komma hem.
Jag, mamma och pappa sätter oss i bilen för att köra till Sollefteå sjukstuga där Melvin låg på Iva.
Var mest i chock hela bilresan. Kommer inte ihåg så mycket av den. Hur förbereder man sig på att få se sitt barn ligga I respirator?
Jag bara skakade och frös. Mamma, pappa och jag fick sova i ett anhörig rum på iva. Blev inte så mycket sömn.
På skakiga ben och tårar I ögonen så går vi in för att träffa Melvin. Där låg han uppkopplad i respirator och diverse slangar. Han hade natten på sig att vakna upp själv. Men det gjorde han inte... Detta är alltså på tisdag kväll den 23 februari.
Håller hans hand förtvivlat. Gråter och säger, mamma är här. Vakna mitt älskade barn, vakna! Säger det om och om igen. När kl är 6 på onsdag morgon inser jag på riktigt
att Melvin inte kommer vakna. Läkaren gör tester på honom men allt visar på att Melvin är hjärndöd.
Hur tar man in en sån sak?? Man blir i chock. Min lillebror ringer och frågar om dom ska komma. Ja självklart ska dom komma. Min lillebror behövde få säga adjö till Melvin. Och jag behövde min lillebror.
Vi satt inne hos Melvin väldigt ofta. Höll alltid hans hand, pussade på han. Berättade minnen.
Min mamma klippte en lock från hans hår som jag har I ett kuvert i min nattduksbord.
Har tappat minnet lite sen vi var på iva med Melvin.
Men jag sjöng och spelade hans favoritlåtar.
På torsdag kväll efter vi tagit ett sista farväl av våran älskling och vi skulle köra hemåt så var jag fortfarande i chock.
När vi kommer hem så skulle jag prompt börja betala räkningar.. pappa hjälpte mig.
Klarade inte av att vara ensam. Första veckan satt jag ihop med mina föräldrar. Sen kommer vänner och löste av varandra så jag slapp vara ensam.
Märker rätt fort att man tar på sig en mask, att man kör på som en robot. Visade sällan känslor för folk men jag pratade om min sorg och saknaden.
Nu har det snart gått 8 månader sen vi sa farväl. Har sorg varje dag men vissa dagar så är sorgen så intensiv så man kan inte träffa folk, man går inte ut hur huset, man handlar inte och ja, maten blir sisådär.. Man bara gråter.
Känner mig otroligt ensam. Man ser på sociala medier hur ens vänner träffas, dom har fest, dom umgås, dom reser. Å jag, ja jag ligger ensam i mitt hus och vill inte leva. Mitt liv är tragiskt.
Har min familj som jag umgås med. Har mina älskade söner. Men är så ensam...
Fortsättning följer I ett nytt blogginlägg.